att kanske ha adhd...

 

Länkar lite till alternativa svar på mina frågor om vad som är "fel" på mig... orkar inte skriva så mycket mer än att när det gäller särbegåvade barn känner jag mig som ett sådant i en vuxen kropp. Men vips kommer Jante och viskar att jag inte ska överskatta mig själv. Fuck that, jag fick i alla fall alla rätt på Mensas prov-IQ-test...

 

Jag kanske är överkänslig, rättare sagt sensitivt begåvad OCH för "smart" för mitt eget bästa? En helvetisk kombination...

Artikel "Begåvning utan prestation" på Mensa.se.

 

Artikel "Hur behöver begåvade barn hanteras?" på Mensa.se.

Boken "Drunkna inte i dina känslor - en överlevnadsbok för sensitivt begåvade".

 

 

Faktum är ändå att mycket av det som nämns som typiskt för särbegåvade barn är också typiskt för barn med ADHD. Förvirrande! 

 

 

 

 

 

Jag följer en fantastisk blogg "regelbundet", dvs typ så regelbundet som jag klarar av. Ikväll läste jag ett gammalt inlägg från januari 2011 om odiagnisticerad ADHD. Hela jag blev så full av tankar och känslor så jag visste knappt vad jag skulle skriva, men så började skriva och det råkade bli ganska långt så det får tjäna som inlägg här också. Fylldes av en hel del frustration över min egen situation och vet varken ut eller in.  Är jag en "diagnos-wannabe" som en "mansperson i min omedelbara närhet" gillar att raljera om. Eller vad är det med mig? Är det FEL på mig och i så fall VAD och VARFÖR och HUR ska jag göra för att få ett hyfsat fungerande liv???????

(Och trots mitt kontrollbehov är jag så utmattad nu så jag skiter i att stavningskontrollera rubbet. Åt fanders med all prestige!)

 

Här är min kommentar på Victorias ADHD-blogg, världens bästa npf-blogg:

 

Jag vill bara säga att jag både fylls med fasa och glädje, ilska och kärlek och allt möjligt när jag läser det här. Mitt huvud blir proppfullt av igenkännande och funderingar och förtvivlan och en smula hopp, så jag vet knappt vad jag ska skriva.

Tydligen har jag för högt IQ (typ maxpoäng på testet hos psykologen) och är för begåvad/allmänbildad för att ha ADHD... Kan det verkligen vara så?? Vill inte behöva känna "att jag bara är lat", så som de flesta här också verkat ha tänkt... Å andra sidan kanske jag bara är "en poäng" ifrån att få diagnos och nära skjuter ju ingen hare... men jag är så jävla rädd att inte få rätt hjälp!! Jag vet ju att i princip ALL min problematik stämmer extremt väl överens med ADHD/ADD även om jag trots allt inte haft/har lika kraftiga problem som du. Men HELA livet har det ställt till det för mig när det handlar om studier, jobb, kärleksrelationer, vänskapsrelationer osv osv osv och jag står inte UUUUUUT. Vi som kanske "bara nästan" har ADHD, var ska vi ta vägen?...

Nu blev min kommentar trots allt riktigt lång, så den kanske får dubbelarbeta och bli ett inlägg på min egen blogg också...

KRRRRAAAAAM, älskade vän!!!

*  *  *  *  *

 

 

 

 

Jag träffade äntligen min psykiatriker idag. Hon är inte så övertygad om att jag har ADHD. Inte heller att jag är bipolär (men de trodde iofs inte jag heller).

Men vad är det då som gör att ingenting funkar?

Det undrar hon med och det är det vi ska ta reda på. Tillsammans.

Hon säger själv att jag har väldigt hög intelligens, att jag har en god bildningsnivå etc. Fast det kan man väl å andra sidan ha även om man har ADHD? Eller ADD som jag snarare lutar åt själv. Om. OM.

Eller är jag kanske "bara" kroniskt utbränd? Det har låst sig och jag behöver hitta nyckeln. Det har blivit för mycket med allt vad "livet" (eller "samhället") kräver av oss människor. Det tog stopp. Jag satte i halsen rent mentalt. Det är dags att behöva hosta. Rensa.

Heimlichs manöver!!!

 

 

 

 

 

 "Sjukdomsinsikten" (eller snarare problematikinsikten!) i och med min eventuella ADHD har dels gjort att jag äntligen kan börja förstå mig själv, vilket ju känns positivt. Men dels har det samtidigt orsakat en ganska jobbig livskris (som har pågått i ungefär ett år nu) genom att jag förstått att alla problem jag haft i många år berott till stor del på hur jag fungerar och inte fungerar. Försvarsmuren som bestått av tankar om att det är "alla andra" det är fel på har sakta men säkert rivits ner. Det är som att förlora sin hud mot omvärlden och bli totalt sårbar. Det är extremt uttröttande att hela tiden försöka hantera problemen på ett annat sätt än förut, när jag inte ens vet hur jag ska göra. Och det känns jobbigt att veta att jag kanske kunde ha fått hjälp långt tidigare om jag hade träffat rätt läkare eller psykolog från början.

 

Denna process har fått mig att börja förstå hur det kan kännas för en alkoholist att inse att han/hon är missbrukare med allt vad det innebär - att ha förstört sitt eget och andras liv, att tvingas helt och hållet byta livsstil…

 

Tyvärr är väl en kris början på nåt nytt. Riv ner och bygg upp. Gör om gör rätt.

 

 

Denna bild har jag lånat från bloggen "Bland rosor & bladlöss" och inlägget med den lämpliga titeln "Att kämpa sig igenom!"...

 

 

Ibland tänker jag att jag antagligen bara är hopplös helt enkelt.

Kass.

Lat.

Rörig.

 

Allt är bara mitt eget fel.

 

 

 

 

 

 

Trots den stora prestationsångesten skapade jag massa eventuella blogginlägg i bakhuvudet. Nu kommer de äntligen ut!

 

 

 

Fick jättefin feedback på den här bloggen från en av mina finaste vänner ("min npf-mentor") som gärna ville länka hit.

 

480 högskolepoäng - men helt hopplös att leva med.

 

 

Bilden är lånad från halsofreak.blogg.se och en liiiten smula redigerad.

 

 

kompetens. kunskap. intelligens. verbalitet. talang. 

jag har det där. jag ser till och med ganska bra ut, tydligen.

men jag skulle hellre FUNGERA.

 

tänk dig en himmel utan stjärnbilder, bara ett gytter av stjärnor. hur ska man hålla reda på dem?

jag vill sortera mina stjärnor. ta bort. gruppera. rensa. tydliggöra. och göra en kartbok. 
för att hitta mig själv. hitta hem.

Den här bilden är också lånad från en blogg; moa-fatamorgana.blogspot.se.

 

 

 

 

 

 

 

 

att vara helt utmattad efter att ha diskat och kollat mailen

 

att vara helt slut efter att ha sorterat räkningar, tvättat två omgångar tvätt och ringt de där samtalen jag borde ringt för ett par veckor sen.

 

att verka helt "normal" men ändå inte få ordning på tillvaron.

 

att vara jävligt duktig men jävligt trött.

 

att ständigt nästan gå in i väggen pga att hjärnan jobbar många gånger snabbare än den behöver.

 

att va supersmart men inte "få till det" ändå.

 

att alltid vara missnöjd pga att jag aldrig orkar så mycket som jag tycker att jag borde göra.

 

ständig stress trots snigelfart. snigelfart blandat med ett nästan maniskt tillstånd.

 

ojämnheten.

klart att en diagnos skulle vara en lättnad. en förklaring. en vägvisare.
men läskigt. att bli stämplad som - funktionshindrad? stigmatiserad.



Bilden är lånad från www.flickr.com/photos/substantiv men en smula redigerad.