Victorias ADHD-blogg och känslosvall
Jag vill bara säga att jag både fylls med fasa och glädje, ilska och kärlek och allt möjligt när jag läser det här. Mitt huvud blir proppfullt av igenkännande och funderingar och förtvivlan och en smula hopp, så jag vet knappt vad jag ska skriva.
Tydligen har jag för högt IQ (typ maxpoäng på testet hos psykologen) och är för begåvad/allmänbildad för att ha ADHD... Kan det verkligen vara så?? Vill inte behöva känna "att jag bara är lat", så som de flesta här också verkat ha tänkt... Å andra sidan kanske jag bara är "en poäng" ifrån att få diagnos och nära skjuter ju ingen hare... men jag är så jävla rädd att inte få rätt hjälp!! Jag vet ju att i princip ALL min problematik stämmer extremt väl överens med ADHD/ADD även om jag trots allt inte haft/har lika kraftiga problem som du. Men HELA livet har det ställt till det för mig när det handlar om studier, jobb, kärleksrelationer, vänskapsrelationer osv osv osv och jag står inte UUUUUUT. Vi som kanske "bara nästan" har ADHD, var ska vi ta vägen?...
Nu blev min kommentar trots allt riktigt lång, så den kanske får dubbelarbeta och bli ett inlägg på min egen blogg också...
KRRRRAAAAAM, älskade vän!!!
* * * * *
Självömkan
Ibland tänker jag att jag antagligen bara är hopplös helt enkelt.
Kass.
Lat.
Rörig.
Allt är bara mitt eget fel.

den jävla ojämnheten

för att hitta mig själv. hitta hem.
