Prestationsångest
Fick jättefin feedback på den här bloggen från en av mina finaste vänner ("min npf-mentor") som gärna ville länka hit.
Då tog det stopp. I nästan två månader... Prestationsångesten slog till. Jag ville ju blogga för min egen skull, inte för läsarnas. Men behovet av att skriva kvarstår ju. Sakta, sakta har prestationsångesten runnit av mig så nu kan jag skriva igen. Jag behöver skriva av mig, jag VILL skriva och om nån läser eller inte spelar ingen roll. Om nån länkar hit eller inte spelar ingen roll. Vem som läser eller länkar spelar egentligen inte heller nån roll. Men det faktum att jag skriver på nätet och inte i en hemlig bok som jag gömmer bakom de största böckerna i bokhyllan betyder ju nåt. Det är kul om nån annan råkar läsa och uppskatta det jag skriver, men det får vara bara en bonus. Inget mål. Nu skriver jag igen, så det så!!
Kom att tänka på en litteraturlektion på gymnasiet när vi pratade om haiku och jag skrev ungefär följande:
Verbalisera -
uttrycka mina tankar.
Och explodera?
Förlåt förlåt. Tänkte inte på det.. Jag har ju hållit på att blogga så många år nu att jag glömt hur det kändes först. Nervöst att någon annan ska läsa - trots att man sitter på det världsvida internet. Man känner ändå att man sitter inne i sitt isolerade hörn - och kan känna sig nästan avslöjad om någon hittar till ens blogg.. Blir så himla förvånad bara. Man modebloggar inte för andra precis..
Och jag förstår varför just du kände så. Du duktiga flicka. Lägg genast av med det - så ska jag sluta knysta om att länka tills du säger till. Jag slutar knysta och du slutar krysta. Deal?
KRAM ;-)
Söta! Det är ingen fara! Jag blev ju ändå väldigt glad och smickrad över att du ville länka. Och jag vill ju trots allt att någon ska läsa och jag har verkligen behov av feedback. Du får gärna hänvisa andra hit, på valfritt sätt!
Kramkram!
